FOMC policyuttalande
Vad Àr Fed? Vad gör den?
Federal Reserve,. Àven kÀnd som Fed, Àr USA:s centralbank. Det Àr ansvarigt för att faststÀlla en sund penningpolitik som hÄller sysselsÀttningen hög och ekonomin stark.
Vad hÀnder pÄ FOMC-möten?
UngefÀr var sjÀtte vecka trÀffas dess Federal Open Market Committee (FOMC) privat för att diskutera de senaste ekonomiska data, utvecklingen pÄ finansmarknaderna och eventuella steg som den planerar att ta.
Deltagandet strÀcker sig frÄn Fed-ordföranden till dess styrelse till presidenterna för landets 12 federala reservbanker, Àven om endast de 12 FOMC-medlemmar som för nÀrvarande Àr valda kan faktiskt rösta om Feds policy.
Eftersom FOMC-mötena inte Àr offentliga, byggs mycket surr i förvÀntan pÄ vad som kan hÀnda. Feds officiella mötesprotokoll slÀpps inte förrÀn tre veckor efter dess FOMC-möten, men frÄn och med Är 2000 började Fed utfÀrda ett policyuttalande pÄ FOMC-mötets sista dag för att öka transparensen.
Vad sÀger Fed i sitt FOMC-policyuttalande?
Fed har flera verktyg till sitt förfogande för att reglera ekonomin. Om den behöver lossa pÄ den monetÀra tillgÄngen köper den statspapper och ökar dÀrmed marknadens likviditet,. vilket gör det lÀttare för konsumenter att göra saker som att ta bolÄn och billÄn.
Om Fed vill kontrollera inflationen försöker den strama Ät det monetÀra utbudet. Den gör detta genom att höja Fed Funds-rÀntan,. vilket Àr dagslÄnerÀntan banker anvÀnder för att lÄna ut till varandra. Detta översÀtts till konsumenterna i form av högre prime-rÀntor.
FOMC:s policyförklaring beskriver kortfattat dess nuvarande syn pÄ ekonomins tillstÄnd och vad den gör pÄ omedelbar sikt. Den ger ocksÄ framÄtblickande vÀgledning till slutet av Äret.
DÀrför Àr FOMC:s policyförklaring ett kort uttalande som görs efter vart och ett av FOMC-mötena, som tillkÀnnager eventuella förÀndringar i penningpolitiken och bedömer de risker som ekonomin stÄr inför.
Hur riskerar Fed Control? Vilken information kan den ge i sitt uttalande som en indikation?
Fed arbetar alltid mot de lÄngsiktiga mÄlen prisstabilitet och hÄllbar ekonomisk tillvÀxt. Men om rÀntorna Àr för höga kan den ekonomiska tillvÀxten sakta ner, vilket skapar resultat som krympande lönesumma och stigande arbetslöshet. à andra sidan, om rÀntorna Àr för lÄga kan tillvÀxten övertrÀffa ekonomins potential, vilket leder till brister och stigande inflation. FOMC syftar till att frÀmja en idealisk ekonomisk miljö genom att sÀtta rÀntor pÄ rÀtt nivÄ vid rÀtt tidpunkt.
DÀrför kan dess policyförklaring ge en av följande bedömningar:
Aktuella risker vÀgs frÀmst mot förhÄllanden som kan skapa ekonomisk svaghet inom överskÄdlig framtid.
Aktuella risker vÀgs frÀmst mot förhÄllanden som kan generera ett ökat inflationstryck inom överskÄdlig framtid.
Aktuella risker Àr balanserade med avseende pÄ utsikterna för bÄda mÄlen inom överskÄdlig framtid.
Det första alternativet gör att marknaderna mÀrker att FOMC kan se behovet av att lÀtta pÄ penningpolitiken genom att sÀnka rÀntorna pÄ vÀgen. Den andra sÀger i grunden att den kan se behovet av att strama Ät politiken genom att höja rÀntorna. Och den tredje indikerar att kommittén rÀknar med att lÀmna priserna dÀr de Àr.
NÀr började Fed slÀppa policyuttalanden?
Före februari 2000 slÀppte FOMC ett uttalande endast efter möten nÀr det antingen Àndrade penningpolitiken eller vÀsentligt Àndrade sina utsikter. Och snarare Àn att ange sin syn pÄ balansen mellan risker för ekonomin, uttalade den saker vagt, i termer av sitt penningpolitiska "direktiv". Detta direktiv skulle innehÄlla en partiskhet mot en Ätstramning av penningpolitiken, en partiskhet mot att lÀtta pÄ penningpolitiken, eller ingen partiskhet alls.
FOMC Àndrade sin praxis eftersom bias-sprÄket hade blivit oförenligt med hur penningpolitiken bedrivs. Det partiska sprÄket hÀrrörde frÄn en tid dÄ det inte var ovanligt att kommittén gjorde penningpolitiska rörelser mellan schemalagda möten. Fördomen (eller frÄnvaron dÀrav) gÀllde specifikt "mellanmötesperioden", vilket var ganska förvirrande att förstÄ.
Eftersom politiska ÄtgÀrder för mellanmöten blev det sÀllsynta undantaget, var en partiskhet som tÀckte mellanmötesperioden inte lÀngre meningsfull. FOMC experimenterade faktiskt kort utan att lÀmna nÄgot uttalande, men till och med den medgav att denna praxis bara ökade osÀkerheten. Med hjÀlp av sin egen jargong konstaterade den att detta "kan ha intensifierat allmÀnhetens fokus pÄ möjligheten till en efterföljande anpassning till politikens hÄllning, och dÀrigenom öka risken för missuppfattningar om oddsen och tidpunkten för politiska ÄtgÀrder."
DÀrför tillkÀnnagav kommittén i januari 2000 sin nya policy att uttrycka sin syn pÄ riskbalansen. Finansmarknaderna gladde sig över detta steg för att öka transparensen och dÀrmed belysa vad som kan komma att ligga framför ekonomin.
