Livscykelhypotes (LCH)

Vad är livscykelhypotesen (LCH)?

Livscykelhypotesen (LCH) är en ekonomisk teori som beskriver människors konsumtions- och sparvanor under en livstid. Teorin säger att individer försöker jämna ut konsumtionen under hela livet genom att låna när inkomsten är låg och spara när inkomsten är hög.

Konceptet utvecklades av ekonomerna Franco Modigliani och hans elev Richard Brumberg i början av 1950-talet.

Förstå livscykelhypotesen

LCH förutsätter att individer planerar sina utgifter under sin livstid, med hänsyn till deras framtida inkomst. Följaktligen tar de på sig skulder när de är unga, förutsatt att framtida inkomster gör det möjligt för dem att betala av dem. De sparar sedan under medelåldern för att behålla sin konsumtionsnivå när de går i pension.

En graf över en individs utgifter över tid visar alltså ett puckelformat mönster där förmögenhetsackumuleringen är låg under ungdom och hög ålder och hög under medelåldern.

Livscykelhypotes kontra keynesiansk teori

LCH ersatte en tidigare hypotes utvecklad av ekonomen John Maynard Keynes 1937. Keynes trodde att besparingar bara var en annan goda och att den procentandel som individer tilldelade sina besparingar skulle växa när deras inkomster steg. Detta utgjorde ett potentiellt problem genom att det antydde att när en nations inkomster växte, skulle ett överflöd av besparingar resultera, och den samlade efterfrågan och den ekonomiska produktionen skulle stagnera.

Ett annat problem med Keynes teori är att han inte tog upp människors konsumtionsmönster över tid. Till exempel kommer en individ i medelåldern som är överhuvud för en familj att konsumera mer än en pensionär. Även om efterföljande forskning generellt sett har stött LCH, har den också sina problem.

LCH har till stor del ersatt keynesianskt ekonomiskt tänkande om utgifter och sparmönster.

Särskilda överväganden för livscykelhypotesen

LCH gör flera antaganden. Till exempel antar teorin att människor utarmar sin rikedom under ålderdomen. Ofta överförs dock rikedomen till barn, eller så kan äldre människor vara ovilliga att spendera sin rikedom. Teorin antar också att människor planerar i förväg när det gäller att bygga välstånd, men många skjuter upp eller saknar disciplinen att spara.

Ett annat antagande är att människor tjänar mest när de är i arbetsför ålder. Vissa väljer dock att arbeta mindre när de är relativt unga och att fortsätta arbeta deltid när de når pensionsåldern.

Som ett resultat är en implikation att yngre människor är mer kapabla att ta investeringsrisker än äldre individer, vilket fortfarande är en allmänt accepterad grundsats inom privatekonomi.

Andra antaganden att notera är att de med höga inkomster har bättre förmåga att spara och har större ekonomisk kunskap än de med låga inkomster. Personer med låga inkomster kan ha kreditkortsskulder och mindre disponibel inkomst. Slutligen kan skyddsnät eller behovsprövade förmåner för äldre avskräcka människor från att spara eftersom de räknar med att få en högre socialförsäkring när de går i pension.

Höjdpunkter

• En graf över LCH visar ett puckelformat mönster av förmögenhetsackumulering som är låg under ungdom och hög ålder och hög i medelåldern.

– En implikation är att yngre människor har större kapacitet att ta investeringsrisker än äldre individer som behöver dra ner ackumulerat sparande.

• The Life-Cycle Hypothesis (LCH) är en ekonomisk teori som utvecklades i början av 1950-talet som hävdar att människor planerar sina utgifter under hela sin livstid, med hänsyn till deras framtida inkomst.