Buttonwood-avtalet

Vad är Buttonwood-avtalet?

Buttonwood-avtalet var ett skrivet avtal som gjordes 1792 mellan 24 aktiemäklare och köpmän på Wall Street i New York City. Det ryktas att det skapats under ett knappträd (därav namnet), markerade avtalet ursprunget till en officiell börs för det unga USA och början på en amerikansk investeringsgemenskap som skulle komma att kallas " Wall Street ".

Förstå Buttonwood-avtalet

Buttonwood-avtalet kom till som svar på finanspaniken 1792: en intensiv tvåmånadersperiod som utlöstes av en liberal lånepolitik från den nya banken i USA såväl som försök från skrupelfria spekulanter att höra skuldebreven marknadsföra. När de misslyckades och misslyckades med sina lån, orsakade det en körning på bankerna och en panikslagen försäljning av värdepapper.

Genom att förlänga krediter och kontanter till lokala banker lyckades finansminister Alexander Hamilton hålla tillbaka krisen i maj. Men det unga USA och dess finansiella system hade drabbats hårt, och många i investeringsvärlden ansåg att det fanns ett behov av att återupprätta förtroendet på marknaden och att skydda investerarnas intressen.

För det ändamålet samlades två dussin köpmän och mäklare – creme de la creme från New Yorks affärs-/finansiella samfund – den 17 maj 1792, enligt uppgift på vad som nu är 68 Wall Street, i skuggan av en knappskog (alias en platan) träd för att underteckna ett skriftligt avtal som de hade diskuterat sedan mars. I grund och botten bildade de en klubb, och kom överens om att handla direkt och exklusivt med varandra under vissa gemensamma regler och gränser.

Genom att stänga systemet mot externa agenter och auktionsförrättare (som ofta hade genomfört obligationsauktioner och aktieaffärer hittills) skulle deltagarna vara säkra på att de kunde lita på varandra, att betalningar skulle hedras och investeringar var legitima. Och deras kunder kunde också ha förtroende.

Det innebar också att dessa mäklare inte skulle försöka underskatta varandra med lägre provisioner. "Det är lönsamt att vara i den här klubben, så du kommer att följa reglerna för att du vill vara kvar i klubben", som den ekonomiska historikern Robert E. Wright Wright karakteriserade pakten. "När ni alla känner varandra, varför knulla varandra?"

Vad stod det i Buttonwood-avtalet?

Buttonwood-huvudmännen baserade sina värdepappershandelsparametrar på befintliga europeiska handelssystem vid den tiden. Faktum är att det spanska bruket att dela upp silverdollarn i åttondelar var till stor del ansvarig för förekomsten av fraktioner när man beskrev aktievärden.

Själva avtalet var kort – två meningar, med två bestämmelser:

1. Mäklarna skulle endast handla med varandra

2. De skulle debitera kunderna provisioner på sina affärer, med en fast ränta på 0,25 % per transaktion

Med andra ord skulle de inte behöva oroa sig för att sälja dåliga aktier eller konkurrens över provisionssatserna, så de debiterade priserna skulle spegla aktiens värde, inte någon annan faktor.

Den exakta texten i Buttonwood-avtalet lyder:

**"**Vi abonnenter, mäklare för köp och försäljning av offentliga aktier, lovar härmed högtidligt och förpliktar oss till varandra att vi inte kommer att köpa eller sälja från och med denna dag för någon person överhuvudtaget, någon form av offentlig Stock, till en mindre kurs än en fjärdedel procent provision på artens värde och att vi kommer att ge varandra företräde i våra förhandlingar. Till vittnesbörd varav vi har lagt våra händer denna 17 maj i New York. 1792."

Knappavtalet och New York Stock Exchange

Genom att skapa en stängd finansmarknad för endast medlemmar, lade Buttonwood-avtalet grunden till vad som skulle bli New York Stock Exchange (NYSE) – även om börsen inte formellt skulle organiseras och få en konstitution under ytterligare ett kvarts sekel.

År 1793 hade raden av New York-mäklare blivit för stora för att mötas under knappträträd, och de gjorde ett utarbetat kaffehus, Tontine Coffee House, till deras nya verksamhetscentrum.

Mer tillväxt i värdepappersindustrin följde tillväxten i USA, särskilt efter slutet av kriget 1812. 1817, när New York började överträffa Philadelphia som landets finanscentrum, etablerade Buttonwood-gruppen några nya, mer utarbetade riktlinjer och namn : New York Stock and Exchange Board.

1863 bytte organisationen namn till det den har idag: New York Stock Exchange (NYSE). Och, för att gå med på sin nya titel, byggde den sin egen byggnad på 18 Broad St. efter årtionden av att ha ockuperat våningar i andra börser. Det är fortfarande på den platsen idag och upptar nu hela det kvadratiska kvarteret.

De fasta provisioner som går tillbaka till Buttonwood-avtalet förblev ett inslag på Wall Streets finansmarknad fram till 1975, då Securities and Exchange Commission (SEC) avskaffade dem.

Undertecknare av Buttonwood-avtalet

De två dussin män som undertecknade Buttonwood-avtalet satte också sina adresser bredvid sina namn (eller sina företags namn). De var:

• Leonard Bleecker - 16 Wall Street

• Hugh Smith - Tontine Coffee House

• Armstrong & Barnewall - 58 Broad Street

• Samuel March - 243 Queen Street

• Bernard Hart - 55 Broad Street

• Alexander Zuntz - 97 Broad Street

• Andrew D. Barclay - 136 Pearl Street

• Sutton & Hardy - 20 Wall Street

• Benjamin Seixas - Hannovertorget 8

• John Henry - 13 Duke Street

• John A. Hardenbrook - 24 Nassau Street

• Samuel Beebe - 21 Nassau Street

• Benjamin Winthrop - 2 Great Dock Street

• John Ferrers - 205 Water Street

• Ephraim Hart - 74 Broadway

Höjdpunkter

– Avtalet tecknades under ett knappträd, enligt historiska kunskaper.

– Avtalet syftade till att skapa förtroende för systemet där mäklarna och handlarna bara skulle handla med varandra och ta ut en fastställd provision för sina tjänster.

– Den skrevs av 24 aktiemäklare och köpmän på Wall Street i New York City och utgjorde grunden för New York Stock Exchange.

• Buttonwood-avtalet undertecknades 1792.

– De regler som fastställdes under Buttonwood-avtalet var baserade på dåtidens befintliga europeiska handelssystem.