Lindahl Jämvikt

Vad är en Lindahl-jämvikt?

Lindahls jämvikt är ett jämviktstillstånd i en kvasimarknad för det rena allmännyttan. Liksom i konkurrenskraftig marknadsjämvikt är utbudet och efterfrågan på varan balanserad,. förutom kostnaden och intäkterna för att producera varan. Lindahls jämvikt är beroende av möjligheten att genomföra en effektiv Lindahlskatt, som först föreslagits av den svenske ekonomen Erik Lindahl.

Förstå en Lindahls jämvikt

Vid Lindahls jämvikt måste tre villkor vara uppfyllda:

– Varje konsument kräver lika mycket av allmännyttan och kommer därmed överens om mängden som ska produceras.

– Konsumenterna betalar varsitt pris (så kallad Lindahl-skatt) efter den marginalnytta de får.

– De totala intäkterna från skatten täcker hela kostnaden för att tillhandahålla allmännyttan.

En Lindahlskatt är en typ av beskattning som den svenska ekonomen Erik Lindahl föreslog 1919, där individer betalar för tillhandahållandet av en allmän nytta enligt den marginalnytta de får för att bestämma den effektiva nivån på försörjningen för varje allmän nytta.

I jämviktstillståndet konsumerar alla individer samma mängd kollektiva nyttigheter men kommer att möta olika priser enligt Lindahlskatten eftersom vissa människor kan värdera en viss vara mer än andra.

Enligt detta paradigm är varje individs relativa andel av de totala skatteintäkterna proportionell mot nivån av personlig nytta de åtnjuter av en allmän nytta. Lindahlskatten representerar med andra ord en individs andel av en given ekonomis kollektiva skattetryck. Det faktiska beloppet för den skatt som varje individ betalar är denna proportion gånger den totala kostnaden för varan.

Jämviktskvantiteten kommer att vara det belopp som likställer marginalkostnaden för varan med summan av marginalfördelarna för konsumenterna (i monetära termer). Lindahl-priset för varje individ är det belopp som en individ betalar för sin andel av kollektiva nyttigheter. Lindahl-priserna kan alltså ses som individuella andelar av en ekonomis kollektiva skattebörda, och summan av Lindahl-priserna är lika med kostnaden för att tillhandahålla kollektiva varor – som nationellt försvar och andra gemensamma program och tjänster – som kollektivt gynnar ett samhälle.

Problem med Lindahlskatten

Lindahl-jämvikten har mer en filosofisk tillämpning än en praktisk användning på grund av olika problem som begränsar Lindahl-jämviktens verkliga funktion. På grund av att det är omöjligt att faktiskt införa en Lindahl-skatt för att uppnå Lindahl-jämvikt, används normalt andra metoder som undersökningar eller majoritetsomröstning för att besluta om tillhandahållande och finansiering av kollektiva nyttigheter.

För att genomföra en Lindahlskatt måste skattemyndigheten känna till den exakta formen på varje enskild konsuments efterfrågekurva för varje allmännytta. Men utan en marknad för varan finns det inget sätt för konsumenterna att kommunicera hur dessa efterfrågekurvor ser ut. Eftersom det inte är möjligt att utvärdera hur mycket varje person värderar en viss vara, kan den marginella nyttan inte aggregeras över alla individer.

Även om konsumenterna skulle kunna kommunicera sina preferenser och skattemyndigheten kunde aggregera dem, kanske konsumenterna inte ens är medvetna om sina egna preferenser för en given allmän nytta, eller hur mycket de värdesätter den beroende på om, hur mycket eller hur ofta en given konsument faktiskt förbrukar allmännyttan.

Även om konsumentpreferenser är kända, kommunicerade och aggregerade, kanske de inte är stabila på individnivå eller i aggregeringen. Uppskattningar av konsumentefterfrågekurvor kan behöva uppdateras kontinuerligt för att justera både den totala kvantiteten av varje producerad allmännytta och den avgift som tas ut av varje enskild individ.

Problem med det egna kapitalet i en Lindahlskatt har också tagits upp. Skatten debiterar varje individ ett belopp som motsvarar den förmån de får av varan. För vissa kollektiva nyttigheter, såsom sociala skyddsnät, är detta uppenbarligen meningslöst. Det skulle till exempel kräva att socialbidragstagare debiteras en skatt som minst motsvarar de överföringsbetalningar de får, vilket verkar motverka hela syftet med programmet.

Det kan också vara så att vissa konsumenter får negativ nytta av en given allmän nytta, och om varan faktiskt orsakar dem skada. Till exempel en troende pacifist som djupt motsätter sig själva existensen av en beväpnad militär för nationellt försvar. En Lindahlskatt för denna person skulle med nödvändighet vara negativ. Detta skulle leda till en lägre jämviktskvantitet (eftersom den totala efterfrågan är lägre) och ett högre Lindahl-pris för alla andra i samhället (eftersom de totala intäkterna som krävs skulle innefatta priset för att "köpa av" pacifisten).

I det yttersta kan detta till och med leda till ett fall där en liten minoritetsgrupp eller till och med en enskild individ med starkt motsatta preferenser helt skulle kunna förhindra produktionen av en given allmän nytta oavsett hur mycket den skulle gynna resten av samhället – om priset att köpa bort dem är högre än det belopp som andra är villiga att betala. I det här fallet kan det vara mer meningsfullt att helt enkelt ignorera den kontrariska minoritetens intressen, att dela upp det politiska organet i linje med preferenser för allmänna nyttigheter, eller att fysiskt avlägsna den kontrariska minoriteten från ekonomin.

Höjdpunkter

– Lindahls jämvikt är en teoretisk konstruktion eftersom olika teoretiska och praktiska frågeställningar hindrar en effektiv Lindahlskatt från att någonsin faktiskt genomföras.

– Lindahls jämvikt är ett teoretiskt tillstånd i en ekonomi där den optimala kvantiteten kollektiva nyttigheter produceras och kostnaden för kollektiva nyttigheter delas rättvist mellan alla.

– För att uppnå Lindahl-jämvikt krävs införande av en Lindahl-skatt, som tar ut varje individ ett belopp som står i proportion till den förmån de får.