Valutakontroller

Vad är Exchange Controls?

Valutakontroller är statliga begränsningar för köp och/eller försäljning av valutor. Dessa kontroller tillåter länder att bättre stabilisera sina ekonomier genom att begränsa in- och utflöden av valuta, vilket kan skapa växelkursvolatilitet. Inte varje nation får använda åtgärderna, åtminstone legitimt; Den 14:e artikeln i Internationella valutafondens bestämmelser tillåter endast länder med så kallade övergångsekonomier att använda valutakontroller.

Förstå Exchange Controls

Många västeuropeiska länder genomförde valutakontroller under åren omedelbart efter andra världskriget. Åtgärderna fasades dock gradvis ut i takt med att efterkrigsekonomierna på kontinenten stadigt stärktes; Storbritannien tog till exempel bort den sista av sina restriktioner i oktober 1979. Länder med svaga och/eller utvecklingsekonomier använder i allmänhet valutakontroller för att begränsa spekulation mot sina valutor. De inför ofta samtidigt kapitalkontroller, som begränsar mängden utländska investeringar i landet.

Länder med svaga ekonomier eller utvecklingsekonomier kan sätta kontroll över hur mycket lokal valuta som kan växlas eller exporteras – eller förbjuda en utländsk valuta helt och hållet – för att förhindra spekulation.

Valutakontroller kan tillämpas på några vanliga sätt. En regering kan förbjuda användningen av en viss utländsk valuta och förbjuda lokalbefolkningen att äga den. Alternativt kan de införa fasta växelkurser för att motverka spekulation, begränsa någon eller all utländsk valuta till en statligt godkänd växlare eller begränsa mängden valuta som kan importeras till eller exporteras från landet.

Åtgärder för att förhindra kontroller

En taktik som företag använder för att kringgå valutakontroller och för att säkra valutaexponeringar är att använda så kallade terminskontrakt. Med dessa arrangemang arrangerar hedgern att köpa eller sälja ett givet belopp av en icke-omsättbar valuta på ett givet terminsdatum, till en överenskommen kurs mot en större valuta. Vid förfallodagen regleras vinsten eller förlusten i den huvudsakliga valutan eftersom avveckling i den andra valutan är förbjuden av kontroller.

Valutakontrollerna i många utvecklingsländer tillåter inte terminskontrakt, eller tillåter dem endast att användas av invånare för begränsade ändamål, såsom för att köpa nödvändig import. Följaktligen, i länder med valutakontroller, utförs icke-levererbara terminer vanligtvis offshore eftersom lokala valutaregler inte kan tillämpas utanför landet. Länder där aktiva NDF-marknader till havs har varit verksamma inkluderar Kina, Filippinerna, Sydkorea och Argentina.

Valutakontroller på Island

Island erbjuder ett nyligen anmärkningsvärt exempel på användningen av valutakontroller under en finanskris. Island, ett litet land med cirka 334 000 invånare, såg sin ekonomi kollapsa 2008. Dess fiskebaserade ekonomi hade gradvis förvandlats till en gigantisk hedgefond av dess tre största banker (Landsbanki, Kaupthing och Glitnir), vars tillgångar mätte 14 gånger hela landets ekonomiska produktion.

Landet gynnades, åtminstone initialt, av ett enormt inflöde av kapital som utnyttjade de höga räntor som bankerna betalade. Men när krisen slog till drog investerare som behövde kontanter sina pengar från Island, vilket fick den lokala valutan, kronan, att rasa. Bankerna kollapsade också och ekonomin fick ett räddningspaket från IMF.

Lyfta valutakontrollerna och införa nya

Under valutakontrollen kunde investerare som hade högavkastande offshore-kronor inte föra tillbaka pengarna till landet. I mars 2017 upphävde centralbanken de flesta av valutakontrollerna på kronan, vilket tillät gränsöverskridande rörelser av isländsk och utländsk valuta igen. Men centralbanken införde också nya reservkrav och uppdaterade sina valutaregler för att kontrollera flödet av heta pengar till landets ekonomi.

I ett försök att lösa tvister med utländska investerare som inte hade kunnat likvidera sina isländska innehav medan valutakontrollerna var på plats, erbjöd centralbanken sig att köpa deras valutainnehav till en växelkurs diskonterad med cirka 20 procent från den normala växelkursen vid tid. Isländska lagstiftare krävde också att utländska innehavare av statsobligationer i kronan skulle sälja tillbaka dem till Island till en diskonterad ränta, eller få sina vinster beslagtagna på lågräntekonton på obestämd tid när obligationerna förfaller.