Investeringsräntekostnader
Vad är investeringsräntekostnader?
En investeringsräntekostnad är varje ränta som betalas på låneintäkter som används för att köpa investeringar eller värdepapper. Investeringsräntekostnader inkluderar marginalränta som används för att utnyttja värdepapper på ett mäklarkonto och ränta på ett lån som används för att köpa fastigheter som innehas för investeringar. En investeringsräntekostnad är avdragsgill under vissa omständigheter.
Förstå investeringsräntekostnader
En investeringsräntekostnad som är avdragsgill är begränsad till beloppet av erhållen investeringsinkomst,. såsom utdelningar och räntor. Om en investering innehas för både affärsmässig och personlig vinning, måste alla mottagna inkomster fördelas proportionellt mellan dem. Räntekostnader för personliga investeringar rapporteras i schema A av 1040.
Ett vanligt exempel på denna typ av utgifter är användningen av intäkter från ett marginallån, som tagits med en mäklarfirma, för att köpa aktier.
Särskilda överväganden
En viktig aspekt av investeringsräntekostnader är den egendom som innehas för investeringar, som intäkterna från lånet användes för att köpa. Detta omfattar enligt skattebalken egendom som ger vinst eller förlust. Detta kan förutom räntor och utdelningar även omfatta royalties som inte härrörde från den ordinarie affärsverksamheten.
Det finns en mängd olika begränsningar för de avdrag som kan krävas på investeringsräntekostnader. Avdraget får inte krävas om intäkterna från lånet gick till en fastighet som genererar icke skattepliktig inkomst, såsom skattebefriade obligationer. Avdraget på placeringsräntan kan inte heller vara större än den placeringsinkomst som intjänades det året. Det är möjligt att ett sådant överskott överförs till nästa års skattedeklaration.
Investeringen kan inte ha gjorts mot en så kallad passiv satsning – till exempel om en skattebetalare tog ett lån för att investera i ett företag de äger men de inte tar en aktiv, materiell roll i ledningen av den verksamheten.
Räntan på det lånet skulle inte kvalificera sig som en investeringsräntekostnad. På samma sätt, om lånet avsattes för att förvärva en hyresfastighet, kunde denna självrisk inte krävas mot den ränta som betalats på lånet. Enligt skattelagstiftningen anses hyra av ett hus eller annan fastighet vanligtvis som en passiv verksamhet; räntekostnaden för en sådan investering skulle inte berättiga till en sådan självrisk.
Det skulle dock vara möjligt att kräva en investeringsräntekostnad om en skattebetalare tog ett lån mot eget kapital i sin bostad och sedan använde dessa intäkter till investeringar i aktier.
Höjdpunkter
- En investeringsräntekostnad är ränta som tas ut för ett lån relaterat till en investering, såsom marginallåneränta eller ränta på en förvaltningsfastighet.
– Investeringsräntekostnader är avdragsgilla under vissa omständigheter, men inte när de används för passiva satsningar, som att investera i en verksamhet som den skattskyldige äger, men som inte aktivt förvaltar.
– Om en investering görs för både personlig och affärsmässig vinning ska inkomster och utgifter fördelas proportionellt.
