Policy med fasta regler

Vad är en policy med fasta regler?

En policy med fasta regler är en finans- eller penningpolitik som fungerar automatiskt baserat på en förutbestämd uppsättning kriterier. Förespråkare av policyer med fasta regler hävdar att de eliminerar beslutsfattarnas handlingsfrihet i ett försök att undvika problemet med felaktiga incitament mellan enskilda beslutsfattare och den bredare allmänheten.

Förstå en policy med fasta regler

Politik med fasta regler härrör från teorin om offentliga val av politisk ekonomi. Denna teori betonar politiska beslutsfattares ekonomiska incitament och de ekonomiska effekterna av dessa incitament.

Det allmänna konceptet är att förtroendevalda och beslutsfattare tenderar att alltför fokusera på politikens kortsiktiga effekter och att de lätt kan påverkas av specialintressen framför allmänhetens intressen (som båda hjälper till att avgöra deras omval eller återutnämning till ämbeten och karriärmöjligheter efter att ha lämnat kontoret). Detta resulterar ofta i politiska val som inte ligger i allmänhetens intresse.

Policyer med fasta regler tvingar tjänstemännen till policyval baserade på förutbestämda kriterier. Eftersom beslutsfattare i allmänhet inte kan binda sina egna framtida val måste fasta policyregler vanligtvis upprätthållas av en högre myndighet för att vara bindande, till exempel en konstitutionell ändring eller en högre domstolsbeslut.

Kriterierna som används för att begränsa politiska val inkluderar i allmänhet ekonomiska, skattemässiga, rättsliga eller demografiska faktorer utanför beslutsfattarnas kontroll. Dessa kriterier begränsar beslutsfattarnas handlingsfrihet, vilket kan göra ekonomiska beslut mer stabila och förutsägbara för väljare och marknadsaktörer och kan motverka de politiska incitament som skapas av koncentrerade intressen. Populära kriterier för politik med fasta regler inkluderar inflation och befolkningstillväxt.

Typer av policyer med fasta regler

Politik med fasta regler är vanligt förekommande på många förvaltningsnivåer. När det gäller ekonomisk politik kan policyer med fasta regler tillämpas på finans- eller penningpolitik.

Penningpolitik

Taylor's Rule,. uppfann av ekonomen John Taylor, är det mest kända exemplet på en penningpolitik med fasta regler. Beräkning av Taylor-regeln resulterar i vad den riktade federala fondräntan bör vara. Regelns ekvation inkluderar variabler för inflationstakten mätt med BNP-deflatorn,. real BNP- tillväxt och ekonomins potentiella produktion.

Tidigare fungerade guldmyntfoten som en fast regelpolitik för penningpolitiken (och indirekt även för finanspolitiken). Eftersom valutor var denominerade i guld (eller andra metaller), begränsades en centralbanks förmåga att skriva ut papperssedlar (och en regerings förmåga att låna för underskottsutgifter ) av dess tillgängliga guldreserver.

Finanspolitik

Även en finanspolitik är ofta föremål för fasta regler. Dessa regler kan innefatta grundläggande konstitutionella krav för att upprätthålla en balanserad budget samt mer nyanserade skatte-, utgifts- och skuldbegränsningar.

Till exempel har Europeiska unionen stabilitets- och tillväxtpakten,. som begränsar medlemmarna till ett budgetunderskott på högst 3 % av bruttonationalprodukten (BNP) och offentliga skuldnivåer till 60 % av BNP. Pakten kom under press efter den globala finanskrisen 2008 och den efterföljande europeiska skuldkrisen.

I USA har både representanthuset och senaten regler som kräver ny lagstiftning för att inte öka det federala budgetunderskottet. Dessa regler, kända som PAYGO, introducerades först 1990. Reglerna innebär att man måste hitta kompensationer för eventuella föreslagna skattesänkningar eller utgiftsökningar. Kongressen kan dock avstå från regler för ett visst lagförslag, såsom för räddnings- och återvinningsförslag som antogs 2008 och 2009, och skattesänkningar som antogs 2012 och 2017. Den amerikanska räddningsplanen från 2021 är föremål för dessa regler (såvida inte kongressen antar lagstiftning att undanta lagen från PAYGO).

Argument för och emot policyer med fasta regler

Förespråkare av policyer med fasta regler hävdar att att hålla sig till en förutbestämd plan skapar säkerhet på marknaden. Detta system undviker att utsätta politiska beslut för de sneda incitamenten från enskilda beslutsfattare eller ett politiskt parti. Anhängare hävdar att centralbanker, till exempel, uppmuntras att hålla räntorna låga på kort sikt för att stimulera tillväxt, vilket kommer att få allmänhetens godkännande medan centralbankschefen är i tjänst. Låga räntor kan dock vara dåliga på lång sikt om de bidrar till högkonjunktursvängningar i ekonomin.

Kritiker hävdar att policyer med fasta regler är för stela och inte lämnar regeringar tillräckligt med utrymme för att hantera nödsituationer eller sätta politik på nivåer som behövs för att återuppta ekonomisk tillväxt. Fasta regler knyter beslutsfattarnas händer just när djärva åtgärder behövs.

Å andra sidan säger förespråkarna att policyer med fasta regler kan ignoreras och att de ofta åsidosätts i nödsituationer ändå. Till exempel, trots EU-pakten undviker medlemsländerna rutinmässigt sanktioner för strukturella budgetunderskott på mer än 3 %.

##Höjdpunkter

• Policyer med fasta regler är förutbestämda policyer som begränsar beslutsfattares agerande baserat på objektiva kriterier.

– Det avsedda målet med policyer med fasta regler är att ta bort politiska beslutsfattares egennyttiga intressen för att fatta de bästa besluten för allmänheten.

– I ekonomiska termer kan policyer med fasta regler tillämpas på penning- eller finanspolitik.

• Politiker fattar ofta beslut baserat på hur dessa beslut kommer att påverka deras karriärer, inklusive deras chanser att bli omval eller karriärer efter att deras mandatperiod är över.