Icke-standard penningpolitik

Vad är icke-standard penningpolitik?

En icke-standardiserad penningpolitik – eller okonventionell penningpolitik – är ett verktyg som används av en centralbank eller annan monetär myndighet som inte överensstämmer med traditionella åtgärder. Icke-standardiserad penningpolitik blev framträdande under finanskrisen 2008 när det primära medlet för traditionell penningpolitik, som är justering av räntesatser, inte räckte. Icke-standardiserade penningpolitik inkluderar kvantitativa lättnader, framåtriktad vägledning och justeringar av säkerheter.

Förstå icke-standardiserad penningpolitik

Penningpolitiken används i antingen en sammandragande form eller en expansiv form. När en ekonomi är i problem, till exempel en lågkonjunktur, kommer ett lands centralbank att genomföra en expansiv penningpolitik. Detta inkluderar en sänkning av räntorna för att göra pengar billigare för att uppmuntra utgifter i ekonomin.

En expansiv penningpolitik minskar också bankernas kassakrav,. vilket ökar penningmängden i ekonomin. Slutligen köper centralbanker statsobligationer på den öppna marknaden, vilket ökar bankernas kassareserver. En krympande penningpolitik skulle innebära samma åtgärder men i motsatt riktning.

Under finanskrisen 2008 ville de globala ekonomierna dra sina länder ur lågkonjunkturen genom att implementera expansiv penningpolitik. Men eftersom lågkonjunkturen var så illa räckte inte en vanlig expansiv penningpolitik. Till exempel sänktes räntorna till noll eller nära noll för att bekämpa krisen. Detta var dock inte tillräckligt för att förbättra ekonomin.

För att komplettera den traditionella penningpolitiken, genomförde centralbanker icke-standardiserade åtgärder för att dra sina ekonomier ur finansiella nöd.

Fed införde olika aggressiva strategier för att förhindra ännu mer skada från den ekonomiska krisen. På samma sätt genomförde Europeiska centralbanken (ECB) negativa räntor och genomförde stora tillgångsköp för att hjälpa till att avvärja effekterna av den globala ekonomiska nedgången.

Typer av icke-standardiserade monetära policyer

Kvantitativa lättnader

Under en lågkonjunktur kan en centralbank köpa andra värdepapper på den öppna marknaden utanför statsobligationer. Denna process är känd som kvantitativ lättnad (QE), och den övervägs när korta räntor är på eller nära noll, precis som de var under den stora lågkonjunkturen. QE sänker räntorna samtidigt som penningmängden ökar. Finansinstituten översvämmas sedan med kapital för att främja utlåning och likviditet. Inga nya pengar skrivs ut under denna tid.

Under lågkonjunkturen började den amerikanska centralbanken att köpa inteckningsskyddade värdepapper (MBS) som en del av sitt program för kvantitativa lättnader. Under sin första omgång av QE köpte centralbanken 1,25 biljoner dollar i MBS. Som ett resultat av sitt QE-program svällde Feds balansräkning från cirka 885 miljarder dollar före lågkonjunkturen till 2,2 biljoner dollar 2008 där den planade ut till cirka 4,5 biljoner dollar år 2015

Vägledning framåt

Vägledning framåt är den process genom vilken en centralbank kommunicerar till allmänheten sina avsikter för framtida penningpolitik. Detta meddelande gör det möjligt för både individer och företag att fatta utgifter och investeringsbeslut på lång sikt, vilket ger stabilitet och förtroende till marknaderna. Som ett resultat påverkar framåtriktad vägledning de nuvarande ekonomiska förhållandena.

Fed använde först framåtriktad vägledning i början av 2000-talet och sedan under den stora lågkonjunkturen för att indikera att räntorna skulle förbli på låga nivåer under överskådlig framtid .

Negativa räntor

Många länder antog negativa räntor under finanskrisen. I denna policy tar centralbanker ut en ränta från affärsbankerna på sina inlåning. Målet är att locka affärsbanker att spendera och låna ut sina kassareserver snarare än att lagra dem. Lagringen av kassareserver kommer att förlora i värde på grund av den negativa räntan.

Säkerhetsjusteringar

Under finanskrisen utökade centralbankerna också omfattningen av vilka tillgångar som fick hållas som säkerhet mot lånefaciliteter. Vanligtvis bör de mest likvida tillgångarna hållas som säkerhet, men i så svåra tider tilläts mer illikvida tillgångar hållas som säkerhet. Centralbankerna tar sedan på sig likviditetsrisken för dessa tillgångar.

Kritik av icke-standardiserad penningpolitik

Icke-standardiserad penningpolitik kan ha negativa effekter på ekonomin. Om centralbanker implementerar QE och ökar penningmängden för snabbt kan det leda till inflation. Detta kan hända om det finns för mycket pengar i systemet men bara en viss mängd varor tillgängliga.

Negativa räntor kan också få konsekvenser genom att uppmuntra människor att inte spara och istället spendera sina pengar. Dessutom ökar QE balansräkningen för en centralbank, vilket kan vara en risk att hantera, och bestämmer också oavsiktligt vilka typer av tillgångar som är tillgängliga för den privata sektorn, vilket kan leda till att den köper mer riskfyllda tillgångar om Fed köper upp enorma belopp av statsobligationer och MBS.

Höjdpunkter

• Icke-standardiserade penningpolitik inkluderar kvantitativa lättnader, framåtriktad vägledning, justeringar av säkerheter och negativa räntor.

• Traditionell penningpolitik inkluderar justering av räntor, öppna marknadsoperationer och fastställande av bankreserver.

• Icke-standardiserad penningpolitik blev framträdande under den globala finanskrisen 2008 när traditionell penningpolitik inte räckte för att dra upp ekonomierna i utvecklade länder.

– Med genomförandet av både traditionell och icke-standardiserad penningpolitik kunde regeringar dra sina länder ur lågkonjunkturen.