Artikel 50

Vad är artikel 50?

Artikel 50 är en klausul i Europeiska unionens (EU) Lissabonfördraget som beskriver de åtgärder som ska vidtas av ett land som vill lämna blocket frivilligt. Att åberopa artikel 50 kickstartar den formella utträdesprocessen och tillåter länder att officiellt deklarera sin avsikt att lämna EU. Storbritannien var det första landet att åberopa artikel 50 efter att en majoritet av de brittiska väljarna valde att lämna unionen 2016.

Hur artikel 50 fungerar

Artikel 50 är en del av Lissabonfördraget,. som undertecknades och ratificerades av alla 27 medlemsländer i Europeiska unionen 2007 och trädde i kraft 2009. Artikeln beskriver hur en medlemsnation kan lämna EU frivilligt. Som nämnts ovan säger artikeln: "Varje medlemsland kan besluta att utträda ur förbundet i enlighet med sina egna konstitutionella krav."

Enligt artikelns text:

1. Varje medlemsstat får besluta att utträda ur unionen i enlighet med sina egna konstitutionella krav.

2. En medlemsstat som beslutar att dra sig ur ska underrätta Europeiska rådet om sin avsikt. Mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer ska unionen förhandla om och ingå ett avtal med den staten, som anger villkoren för dess utträde, med beaktande av ramen för dess framtida förbindelser med unionen. Det avtalet ska förhandlas fram i enlighet med artikel 218.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det ska ingås på unionens vägnar av rådet med kvalificerad majoritet efter Europaparlamentets godkännande.

3. Fördragen ska upphöra att gälla för den berörda staten från och med dagen för utträdesavtalets ikraftträdande eller, i annat fall, två år efter den anmälan som avses i punkt 2, såvida inte Europeiska rådet i samförstånd med medlemmen berörd stat, enhälligt beslutar att förlänga denna period.

4. Vid tillämpningen av punkterna 2 och 3 ska den medlem av Europeiska rådet eller av rådet som företräder den utträdande medlemsstaten inte delta i Europeiska rådets eller rådets diskussioner eller i beslut som rör det.

En kvalificerad majoritet ska fastställas i enlighet med artikel 238.3 bi fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

1. Om en stat som har utträtt ur unionen begär att få återansluta sig, ska dess begäran omfattas av det förfarande som avses i artikel 49.

Algeriet lämnade Europeiska ekonomiska gemenskapen efter att ha blivit självständigt från Frankrike 1962, medan Grönland lämnade det genom ett särskilt fördrag 1985.

Särskilda överväganden

Artikel 50 blev föremål för seriös diskussion under den europeiska statsskuldskrisen 2010 till 2014 när Greklands ekonomi verkade vara utom kontroll. I ett försök att rädda euron och kanske EU från att kollapsa övervägde ledare att utvisa Grekland från euroområdet.

Problemet de stötte på med artikel 50 var att det inte fanns någon tydlig vägledning för att driva ut ett medlemsland mot dess vilja. Det var inte heller nödvändigt att ta bort Grekland från EU – bara från euroområdet. Grekland kunde så småningom nå överenskommelser med sina EU -borgenärer.

Ursprunget till artikel 50

Europeiska unionen började 1957 som Europeiska ekonomiska gemenskapen, som skapades för att främja ekonomiskt ömsesidigt beroende mellan dess medlemmar i efterdyningarna av andra världskriget. Det ursprungliga blocket bestod av sex europeiska länder: Nederländerna, Frankrike, Belgien, Västtyskland, Luxemburg och Italien. De fick sällskap av Storbritannien, Danmark och Irland 1973. EU skapades formellt genom Maastrichtfördraget 1992,. och 1995 utökades blocket till 15 medlemmar som täckte hela Västeuropa. Från 2004 till 2007 upplevde EU sin största expansion någonsin och tog emot 12 nya medlemmar som inkluderade tidigare kommuniststater.

Lissabonfördraget utarbetades i syfte att förbättra unionens effektivitet och demokratiska legitimitet och förbättra samstämmigheten i dess agerande. Fördraget undertecknades och ratificerades av alla 27 medlemsländer 2007 och trädde i kraft 2009. Fördraget är uppdelat i två delar – fördraget om Europeiska unionen (TEU) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Den har totalt 358 artiklar inklusive artikel 50.

Författaren till bestämmelsen ansåg ursprungligen inte att det var nödvändigt. "Om du slutade betala räkningarna och du slutade att dyka upp på mötena, så skulle dina vänner i sinom tid märka att du verkade ha lämnat", sa den skotske jämnåriga Lord Kerr från Kinlochard till BBC i november 2016. Han såg artikel 50 som potentiellt användbar i händelse av en kupp, vilket skulle få EU att avbryta det drabbade landets medlemskap: "Jag trodde att vid den tidpunkten kunde diktatorn i fråga vara så arg att han skulle säga "jag, jag är iväg" och det skulle vara bra att ha ett förfarande enligt vilket han kunde lämna."

Exempel på artikel 50

Det första landet att åberopa artikel 50 var Storbritannien, som lämnade EU i januari. 31, 2020. Det kom efter att en majoritet av brittiska medborgare röstade för att lämna unionen och fortsätta Brexit i en folkomröstning den 23 juni 2016, vilket ledde till att Storbritanniens premiärminister Theresa May åberopade artikeln den 29 mars 2017.

Processen fastnade i missade deadlines, förlängningar, förhandlingar och stötestenar som lades fram av både brittiska och EU:s ledare. Mays försök till en överenskommelse avvisades av riksdagen. Förhandlingarna förnyades av Boris Johnson, som blev premiärminister efter att May avgick.

Landet inledde en 11-månaders övergångsperiod omedelbart efter dess avgång från blocket. Efter att ha lämnat unionen fanns det inga brittiska tjänstemän i Europaparlamentet, och Storbritannien förlorade sin vetorätt inom EU. Men de två parterna var fortfarande tvungna att arbeta fram ett nytt handelsavtal. Det fanns fortfarande många problem att lösa under övergångsperioden, inklusive:

• Frågor relaterade till pensioner

– Hur båda parter skulle hantera brottsbekämpning och säkerhetssamarbete

• Tillgång till delat fiske

• Tull- och gränskontroller mellan Nordirland och Irland

• Tullar och andra handelshinder

En stor anledning till oro var frågan om EU-medborgare som migrerar till Storbritannien eller vice versa. Före Brexit, uppskattningsvis tre miljoner EU-medborgare bodde, arbetade eller studerade i Storbritannien, medan en miljon brittiska medborgare gjorde samma sak i resten av EU. Medborgare fick passera gränser under övergångsperioden men var efteråt föremål för viseringskrav.

Förhandlingarna fortsatte under övergångsperioden, trots många stopp och vägspärrar. Den dec. 24, 2020, tillkännagav de två sidorna äntligen ett handelsavtal som skulle ersätta EU:s inre marknad och dess tullunion med avseende på Storbritannien. Handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien undertecknades i december. 30 och trädde provisoriskt i kraft den jan. 1. Den ratificerades dock inte helt förrän följande april. Det nya handelsavtalet trädde i kraft den 1 maj 2021.

##Höjdpunkter

• Artikeln säger: "Varje medlemsland kan besluta att utträda ur förbundet i enlighet med sina egna konstitutionella krav."

– Artikeln blev föremål för seriös diskussion under den europeiska statsskuldskrisen 2010 till 2014 när Greklands ekonomi verkade vara i trubbel.

– Storbritannien blev det första landet att åberopa artikel 50 efter att en majoritet av väljarna valt att lämna blocket.

– Artikel 50 är en klausul i Europeiska unionens Lissabonfördraget som beskriver hur ett land kan lämna blocket frivilligt.